”Vi gillar att bli granskade – särskilt av public service media och andra noggranna och nyfikna journalister”, skriver Svenska kultur fonden på sin hemsida. Inlägget är gjort år 2019 i svallvågorna av ett inslag i Svenska Yles program Spotlight. De granskade samma vår de finlandssvenska stiftelsernas bidrag till Svenska folkpartiet i allmänhet och Kulturfondens inslag i SFP:s medlemstidning Medborgarbladet i synnerhet.

Det handlar om stora bidrag på en nivå inga andra partier i Finland når upp till. En riktgivande kartläggning som Helsingin Sanomat gjorde år 2018 ger lite proportioner på tillgångarna. Kulturfonden hade då en balans på drygt 800 miljoner euro. Stiftelser knutna till Samlingspartiet hade vid samma tidpunkt en balans på 6,3, Vänsterförbundet 3,6, Centern 2,1 och SDP 3,5 miljoner euro. De Gröna och Kristdemokraterna hade inga stiftelser alls. HS påminner ändå nogsamt att för Kulturfonden är partifinansieringen bara är en liten del av verksamheten.

HS påpekar också att Kulturfonden inte är den enda stiftelsen som stöder SFP och indirekt också SFP-kandidater. Obalansen syns också i Kulturfondens redovisning över fördelade medel för politisk verksamhet år 2022. I en snabb sammanräkning, där organisationer som Magma och Svenska Bildningsförbundet utelämnats, fick SFP-anknutna organisationer knappa 430 000 euro, medan tre SDP-organisationer fick sammanlagt 39 000 euro.

En liknande fördelning präglar bidragen vid val. Det här innebär att kandidater som ställer upp för SFP potentiellt ges mycket större resurser än sina konkurrenter från andra partier – fastän till exempel en av organisationerna i klustret, Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland, också delar ut pengar till kandidater från andra partier. Gott så.

Det är inte alla som nöjer sig med vad de betraktar som allmosor.

Det är inte alla som nöjer sig med vad de betraktar som allmosor. I samma artikel säger stiftelsens dåvarande ombudsman Henry Wiklund att SFP får 80 procent av pengarna medan fem andra partier delar på resten. Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland finansierades då av Svenska kulturfonden, Konstsamfundet, Svenska folkskolans vänner och Stiftelsen Tre Smeder.

Det har gått fyra år sedan Spotlight granskade stiftelsernas valfinansiering. Trots utfästelser av Kulturfonden och den nuvarande ombudsmannens för Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland, Ted Urho, bedyranden i HBL (4/1 2023) att man ska öppna upp för större transparens väcker själva upplägget fortfarande frågor hos en nyfiken journalist.

Samtidigt pågår diskussionen om Kulturfondens utdelning av bidrag till kulturen. De finlandssvenska kulturkretsarna är små, ”alla känner alla” och risken för vänskapskorruption och svågerpolitik är uppenbar. Hur klarar Kulturfonden kraven på oberoende, integritet och omutlighet? I hur hög grad är Kulturfonden en politisk aktör?

Ett stort ansvar vilar på två nyckelpersoner, styrelseordförande Mikaela Nylander och delegationsordförande Mikael Svarvar.

”Vi har professionaliserat processerna”

Mikaela Nylander vill överhuvudtaget inte beteckna Kulturfonden som en politisk aktör.

– Det är klart att vi har kopplingar till SFP och det är ju ingenting man kan sticka under stol med. Men Kulturfonden är i sin verksamhet, och i sina utdelningar inte en politisk aktör, säger Nylander.

– Tvärtom har vi professionaliserat processerna för hur vi delar ut pengar, och det här tror jag är en förändring man inte noterat bland den stora allmänheten. Vi vill till exempel att så många som möjligt ska lämna in sina ansökningar under vår ordinarie ansökningstid i november därför att alla ansökningar då granskas av olika sakkunnigorgan. Det betyder att de största experterna på sitt område granskar ansökningarna, och det tycker jag är en garanti för att behandlingen av alla ansökningar är objektiv och jämlik.

 Kulturfonden är i sin verksamhet, och i sina utdelningar inte en politisk aktör.

– Det här tycker jag är otroligt viktigt, och jag tror att många inte har insett vad som har skett i Kulturfonden.

Har ni då inte lyckats kommunicera det här tillräckligt tydligt?

– Kanske är det så. Därför är det viktigt att man skriver om det så ofta som möjligt så att alla ska förstå hur det går till.

För en utomstående framstår Kulturfonden som en penningmaskin avsedd att stödja SFP, medan övriga partier med verksamhet på svenska bara får smulor från den rike mannens bord. Vad anser du om den karakteristiken?

– Det är klart att Kulturfondens kapital i tiden har donerats av Svenska folkpartiet och jag skulle vilja se om andra stiftelser och fonder som hör till andra partier delar ut lika mycket pengar till andra, såsom Kulturfonden gör.

Men Kulturfondens resurser är ändå av en helt annan magnitud än alla andra partiers fonder och stiftelser, till och med deras sammanlagda resurser!

– Absolut, så är det. Därför stöder vi också andra partier. Det kan vara tidningar, enskilda projekt och så vidare.

– Det kommer in många ansökningar från andra partier. Vi beviljar pengar till dem på samma grunder som till alla andra, och också här är det sakkunnigbedömningarna som avgör.

– Men det är klart att vi finansierar Svenska folkpartiets verksamhet, och där är det också viktigt att notera att vi har anpassat vår utdelning och administration enligt stiftelselagen och partilagen.

Vilken tröst har du att ge till den som likt framlidna riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta år 2015 sade att det bidrag på några tusenlappar hon utlovats från Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland, där SFP fick miljoner, kändes som ”en våt trasa i ansiktet”?

– Kulturfonden kanaliserar pengar till Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland, och de fattar sina beslut helt självständig. Där klipper vi av banden. Kulturfonden har ingenting med det beslutsfattandet att göra. Vi kan inte befatta oss med den processen på något sätt.

Om vi zoomar ut till helikopterperspektiv – hur viktigt är bidraget från Kulturfonden för SFP:s verksamhet och politiska framgångar?

– Bidraget är oerhört viktigt. Jag känner inte till detaljerna i partiets finanser, men alldeles klart är att bidraget är av avgörande betydelse. Men också här följer vi lagen till punkt och pricka gällande hur mycket vi får ge till enskilda organ inom partiet.

– Kulturfondens bidrag har en samhällelig legitimitet och acceptans eftersom det beviljas i enlighet med den gällande lagstiftningen. Det är så man måste resonera kring lagstiftning. Vi måste vara måna om att följa den och se till att allt sköts korrekt.

Vi är ett allfinlandssvenskt organ som stöder forskning, utbildning och kultur – olika typer av kultur.

Hur vill du då att Kulturfonden ska utvecklas för att den ska uppfattas som en angelägenhet för hela Svenskfinland, inte bara av dem som sympatiserar med SFP?

– Jag tror faktiskt att vi är det redan nu! Det att vi är delfinansiärer i Stiftelsen för det tvåspråkiga Finland och ger bidrag till partiet är bara ett ben vår verksamhet vilar på. Den ordinarie utdelningen i mars visar att vi är ett allfinlandssvenskt organ som stöder forskning, utbildning och kultur – olika typer av kultur.

– Min bild är att vi redan nu uppfattas som en allfinlandssvensk fond. Jag tror att det avgörande är just att vi gjort så mycket för att förbättra processerna. De ska vara genomskinliga och faktabaserade. Jag tror att det arbete vi lagt ned på det här kommer att bära frukt på sikt.

Obundenhet kärnan för delegationsordförande

Där Mikaela Nylander som styrelseordförande har ett helhetsansvar och är spindeln i nätet när det gäller Svenska kulturfondens stöd till det politiska, leder Mikael Svarvar det interna sakkunnigarbetet när fonden ska fördela pengar till konst, kultur, utbildning, forskning, vetenskap och samhällelig verksamhet. Som ordförande för Kulturfondens delegation har han en helhetsblick över det vida fältet av kultur på svenska i Finland och ansökningarna därifrån. Till skillnad från Mikaela Nylander är Svarvar inte partipolitiskt aktiv. Han ser heller inte att han på något annat sätt skulle vara styrd av partiintressen.

– Jag är utsedd av SFP till delegationen men jag har aldrig fått påtryckningar på hur jag borde tänka eller säga, säger Svarvar.

Kulturfonden är – ändå – per definition en helt SFP-dominerad organisation. Hur upplever du att det är att verka som partipolitiskt obunden i den kontexten?

– SFP nominerar delegationen, Svenska litteratursällskapet förvaltar egendomen och bestämmer vilken summa som finns att tillgå för Svenska kulturfondens utdelning varje år. För mig är min obundenhet själva kärnan i varför jag kan vara med, att jag känner mig fri. Annars kunde förtroendet gentemot sökande brista.

Vi behöver bli mer inkluderande, alla som vill får vara med och gynna det svenska i Finland.

– Ändamålet med verksamheten och uppdraget är ändå det samma — att stödja det svenska i Finland. Vi gynnar det svenska i Finland, vi vill undvika att använda begreppet finlandssvensk. Vi behöver bli mer inkluderande, alla som vill får vara med och gynna det svenska i Finland.

Hur påverkas ni som är förtroendevalda av era externa bindningar? Själv är du musiker och lärare med ett stort nätverk av andra musiker. Du känner somliga sökande mycket bra medan andra är helt obekanta.

– Det där är någonting jag verkligen tvingats problematisera och fundera väldigt mycket på. Det finns något som kallas delikatessjäv*. Vi har ett digitalt ansökningssystem, och där har jag möjligheten att anteckna delikatessjäv. Det gör jag om jag känner personen för bra, det är besläktat med personligt jäv och närståendejäv. Jag kan naturligtvis inte lämna in några ansökningar för egen del när jag sitter på den här posten.

Svarvars jäv kan till exempel gälla någon med koppling till Yrkeshögskolan Novia. Han jävar sig också om han misstänker att det handlar om ett sammanhang där han kommer att tillfrågas om att medverka – som musikarrangör eller genom något annat engagemang.

Mikael Svarvar är noga med att jäva sig och säger att det här är något man går grundligt igenom med alla nya förtroendevalda. Det ska vara helt klart vad som gäller.

– Jag tycker det är bättre att jäva sig en gång för mycket än för lite. Vi har också många utomstående sakkunniga som inte är förtroendevalda och de måste också jäva sig på samma premisser som vi förtroendevalda.

– Som ordförande måste jag kunna lita på en samlad kollegial bedömning. Vi får jobba på att vara rättvisa. Man kan tycka att Svenskfinland är litet, men på samma gång upplever jag ibland när vi behandlar ansökningar med sakkunniga att de inte alls känner till den sökande, för hen kanske finns i en helt annan region. Det kan vara riktigt bra! Då är det verkligen själva ansökan och arbetsprovet man bedömer, och beslutet färgas inte av att man känner personen.

*) Delikatessjäv eller kompisjäv innebär att man inte är juridiskt jävig men ändå har en nära relation till sökande.

Text: Henrik Othman
Illustration: Ulrika Ylioja