Essän lever – men läses den?

Det har gått en vecka sedan Svenska kulturfonden kunde prisbelöna vinnarna i Hans Ruin essätävlingen, som fonden arrangerat vart tredje år. Årets vinnare var Petter Lindblad Ehnborg med essän ”De små minnenas mästare och mitt hjärtas förlorade slag”.

Tävlingen instiftades år 2004, i en tid då essän som litterär genre fick allt mindre utrymme. Förlagen visade föga intresse för essäer, dagstidningarna ville sällan publicera de allt för långa texterna. Biblioteken, åtminstone i Sverige, avskaffade essän som kategori, vilket gjorde det svårt för den intresserade att hitta essäsamlingarna.

Kulturfonden, till vars uppdrag hör att stödja kulturyttringar på svenska i vårt land, såg tävlingsformatet som en möjlighet att lyfta fram essän och stimulera essäister och andra skribenter med intresse för denna form av litterärt skapande. Med facit i hand kan man konstatera att oron över att essäskrivandet är på utdöende var obefogad. Det är svårt att avgöra huruvida tävlingen till Hans Ruins minne bidragit till det ökade intresset eller om det skall ses som en naturlig konjunkturväxling inom genren. Att hela 244 skribenter i år deltog i tävlingen tyder ändå på en häpnadsväckande livskraft och variationen i ämnesval visar på en höggradig aktualitet.

Idag är villkoren för de skrivna texterna, både de litterära och vetenskapliga, helt annorlunda än de var år 2004. Det har skett stora förändringar inom den tryckta pressen, inom sociala medier och i förlagsverksamheten. Texterna blir kortare, de publiceras – ofta oredigerade – i högt tempo och de blir allt mer ett uttryck för ett individuellt tyckande.

Vad är det då som skiljer essän från andra litterära texter? Någon entydig definition finns knappast. Tävlingsreglerna ger följande riktlinjer: Essän är mer personlig än den ordinära vetenskapliga prosan, mer lärd än den rena skönlitteraturen och mer eftertänksam än den utpräglade journalistiken. Essän är välskriven.   

Hans Ruin-tävlingen är öppen för nyskrivna essäer på svenska, oberoende av vem som skrivit den eller var den skrivits. I år fick vi tävlingsbidragen från de nordiska länderna och enstaka bidrag från det övriga Europa. Majoriteten kom dock från Finland. Tävlingsjuryns ordförande, författaren Ralf Andtbacka, lyfte fram betydelsen av ett brett deltagande – det höjer kvaliteten och mångfalden. De vinnande bidragen kommer under hösten att publiceras i en rad finlandssvenska kulturtidskrifter och dessutom som en bok som utkommer lagom till Helsingfors bokmässa i oktober.

Essäistiken som genre torde leva vidare. Men har essän läsare idag? Jag hör sällan i bekantskapskretsen någon berätta att den läst en intressant essä. Det är synd, eftersom en essä är reflekterande och bringar oss ny kunskap på ett sätt som kolumner och bloggar sällan lyckas med. Inspirerad av den aktuella tävlingens texter kan jag väl rekommendera alla att ge essän en ny chans. Nu under sommaren har många av oss extra tid för läsning. Tegelstensromanerna, som man fått i julklapp och planerat läsa på semestern eller deckarna som man skaffat enkom som sommarläsning, i all ära. Men essän med sitt strama format och reflekterande innehåll är som gjord för sommarens lässtunder! Essän ger en fin läsupplevelse och ger uppslag till många givande diskussioner i sommarnatten.

Svenska kulturfondens kansli håller stängt under juli månad. Vi önskar alla donatorer, bidragsmottagare, stipendiater och övriga anhängare en riktigt avkopplande sommar!

Leif Jakobsson, direktör