Finlandssvenska domänvinster

Efter det att jag år 2008 återflyttade till Finland har jag i debatten här hemma ofta påträffat uttrycket domänförlust – ett begrepp som jag inte kan påminna mig att förekom lika allmänt under det förra århundradet. Ordet dyker upp i en rad olika sammanhang, i allt från skol- och utbildningsfrågor till debatten om domstolsväsen, polisdistrikt och hälso- och socialvård. Den gemensamma nämnaren är dock oron över försämrade villkor för ett liv på svenska i Finland.

Uttrycket har sitt ursprung inom den nordiska sociolingvistiken och avser situationer där ett språk mister sin användbarhet i ett visst sammanhang på bekostnad av ett annat språk. Ett typiskt exempel är universitetsvärlden där en stor del av litteraturen utges, föreläsningarna ges och avhandlingarna avfattas på engelska istället för på landets eget språk. Detta är speciellt tydligt inom naturvetenskap och teknologi, där både utbildning och forskning görs företrädesvis på engelska, med tanke på internationellt genomslag.

I diskussionen om språkets status och hur ett språk formellt kan stödjas får vi gå tillbaka till framväxten av starka nationalstater under 1800-talet. Då såg man utgivning av vetenskapliga publikationer, arbetet med nationella encyklopedier, ordböcker och framväxten av en nationell tidningspress för att inte tala om utvecklingen av ett brett utbildningssystem som en del av den nationalistiska rörelsen. Allt detta blev en bildningsdomän som utgjorde ett fundament för samhället. Bildningsambitionen var alltid starkare än eventuella ekonomiska ansträngningar. Bakom ambitionerna fanns ofta enskilda personer och sammanslutningarna som var villiga att bära det ekonomiska ansvaret. Ett ansvar som i stor utsträckning idag har övertagits av det allmänna, i form av stat och kommun.

Det är intressant att denna specifikt sociolingvistiska term har blivit så vedertagen i mycket bredare bemärkelse i den finlandssvenska debatten. Samtidigt som man sällan hör någon tala om motsatsen: domänvinst. Med flera års erfarenhet av arbetet inom Svenska kulturfonden ser jag dock dagligen exempel på domänvinster – åtminstone i dess mer begränsade betydelse. Våra författare, journalister, teatermänniskor, filmskapare och lärare på olika nivåer och många andra som dagligen arbetar med vårt språk som redskap, visar ständigt prov på språklig kreativitet, nya användningsområden och uppfinningsrikedom. Allt för att hålla svenskan i vårt land levande!

Jag vill naturligtvis inte förringa den oro som många känner för svenskans ställning i vårt land. Men det förvånar mig att jag aldrig i den offentliga debatten sett hänvisningar till UNESCOs konvention om det immateriella kulturarvet från 2003, som Finland och 163 andra nationer har undertecknat.

Målsättningen med konventionen är att främja skyddet av det immateriella kulturarvet, garantera att olika samfund, grupper och individer respekteras samt öka medvetenheten om betydelsen av det immateriella kulturarvet.  Det mesta av det vi uppfattar som hotat i fråga om ett liv på svenska i Finland är uttryckligen kopplat till bristen på respekt för det immateriella kulturarv som det svenska språket utgör i vårt land. Med språket i detta sammanhang avses inte enbart det talade och skrivna språket utan även ortsnamn och annat namnbruk, skyltningar och andra texter på svenska i det publika rummet, sångerna, visorna, psalmerna och mycket mer.

Detta är dessutom ett gemensamt kulturarv som tillhör hela befolkningen och inte enbart de som bokförts som svenskspråkiga i Finland.

Leif Jakobsson, direktör