Från Jakobsson till Lillkung

Foto: Laura Mendelin

Fredagen den 1 juni tillträdde Sören Lillkung som vd för Kulturfonden 110 år. Sören tog då över efter Leif Jakobsson som slutar efter drygt sex år som fondens direktör. Läs vårt reportage om Leifs tips till Sören och Sörens förväntningar på sitt nya jobb.

Leif Jakobsson och Sören Lillkung har jobbat sida vid sida på Kulturfondens kansli under hela maj. Ett arrangemang som de båda är nöjda med. Sören menar att han har haft stor hjälp av Leifs introduktion i nätverk, bland fondens samarbetspartner och i de pågående satsningarna.

– Min ”praktikantmånad” på fonden var en bra början. Jag har hittills jobbat med olika frågor på många håll, både geografiskt och tematiskt, men nu ser jag fram emot att jobba med hela det finlandssvenska kultur- och utbildningsfältet. Jag tar mig an uppdraget med ödmjukhet och välkommen självkritik, säger Sören Lillkung som i april lämnade sitt jobb som enhetschef vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.

Effektivt och billigt

År 2011 tog Leif över en organisation som långt skapats av fondens tidigare direktör Krister Ståhlberg. Ståhlberg reformerade både beslutsprocesserna och administrationen så att de bättre matchade Kulturfondens växande utdelning.

– Kulturfonden blev under Krister Ståhlbergs tid en ledande stiftelse i Norden. Jag har tillsammans med medarbetarna finslipat maskineriet för att vi idag ska ha ännu högre kompetens, integritet och verkningsgrad, säger Leif.

Leif, som tidigare bland annat jobbat inom den statliga förvaltningen, menar att Kulturfonden står sig bra i jämförelse med statliga instanser som fördelar bidrag.

– Min bedömning är att en självständig stiftelse med ändamålsenlig förvaltning är kostnadseffektiv, till exempel i jämförelse med statens utdelningssystem. Kulturfonden har relativt sett en liten personal och låga kostnader för administrationen; särskilt då vi ser på mängden ansökningar och de belopp som vi varje år delar ut, säger Leif.

Stora fönster

För Leif som har lång erfarenhet bland annat från media har det varit naturligt att göra fondens beslutsprocesser genomskinliga. Leif menar att Kulturfonden har lyckats bra.

– Om man vill vara genomskinlig och tydlig måste man våga utnyttja media och ny teknik i kommunikationen. Lyckligtvis är många nyfikna på våra beviljade bidrag. Det hjälper oss att sprida positiva nyheter och samtidigt stärka vårt varumärke, säger Leif.

Bild: Laura Mendelin

36 miljoner räcker inte till grunden

Kulturfonden har under de senaste åren haft en årlig utdelning på ungefär 36 miljoner euro.

– Vi måste ändå minnas Kulturfondens ekonomiska begränsningar. Det är olyckligt om våra sökande ser oss som en huvudfinansiär. De flesta finlandssvenska aktörer – också våra bidragstagare – ska huvudsakligen driva sin verksamhet med statliga eller kommunala pengar. Vi ska bidra till sådant som en språklig minoritet inte annars skulle kunna skapa, men grundfinansieringen måste komma från annat håll, säger Leif.

– Vi måste också akta oss för att ge aktörer en bild av automatik i Kulturfondens bidrag. Våra bidrag ska helst skapa möjligheter för en hållbar fortsättning på verksamheten, säger Sören.

Kulturfondens största utmaning

Fonden har en relativt hög beviljningsgrad på ansökningarna. Samtidigt är många personer involverade i behandlingen av ansökningarna.

– Ofta har vi en uppsjö av goda idéer att ta ställning till och då finns det en risk för att man vill säga ja till så många sökande som möjligt. Det här betyder att vi riskerar bevilja många bidrag på små belopp. Men vilken blir verkningsgraden av det? Vi kunde kanske få större effekt av att bevilja färre bidrag, men till större belopp, säger Leif.

– Ibland beviljar vi bidrag till projekt som kanske kunde förverkligas på motsvarande sätt också utan fondens hjälp. Samtidigt måste vi göra en avvägning mellan om vi ska göra många glada eller låta kvalitetskraven väga tyngst, säger Sören.

– Det är avgörande för oss att veta vilka verksamheter och bidrag som är livsviktiga för Svenskfinland. När handlar bidragen om att överleva och när handlar de om stundens förnöjelse, säger Leif.

Gasa eller bromsa

Idag grundar Kulturfonden sig på cirka 480 donationer – en del till väldigt specifika ändamål.

– Donatorernas vilja är ofta att bevara och stärka något som i donationsstunden varit angeläget. Men vi borde också inspirera till förnyelse i Svenskfinland. Världen förändras i snabb takt, fonden måste hänga med och samtidigt balansera förnyelsen mot donatorernas vilja, säger Sören.

– Donatorernas vilja var knappast att Kulturfonden skulle vara enbart en minnesorganisation, säger Leif.

Idag har ofta föreningar eller rörelser en ganska begränsad livslängd. En del firar 100-årsjubileum, men bland yngre sammanslutningar blir det allt vanligare att de är aktiva endast en kortare tid.

– Så länge en förening eller en verksamhet är livskraftig och energisk kan Kulturfonden bevilja bidrag. Men vi måste märka om en förening går på sparlåga och då våga säga nej. Utmaningen för oss är att avgöra var energin finns i Svenskfinland. Vad ska vi satsa pengar på för att Svenskfinland ska må så bra som möjligt? Här spelar våra sakkunniga en viktig roll, säger Sören.

– Också fondens kvalitetskrav på de sökande och deras projekt hjälper oss både då vi utvärderar beviljade bidrag och blickar framåt, säger Leif.

Varna dina vänner

Vilket är då Leif bästa tips till Sören?

– Trots att Svenskfinland ofta är större än vi tror, är vi ändå relativt få. Det betyder många starka nätverk och personliga kontakter. En stiftelses tjänstemän får aldrig gynna någon närstående person eller organisation. Det här är en mycket viktig diskussion som vi hela tiden måste föra – både med oss själva, med medarbetare och beslutsfattare, säger Leif.

Då Leif valdes till direktör för Kulturfonden år 2011, beklagade han sin nya position bland vänner och bekanta.

– Jag sade till många av mina närstående som tidigare sökt och beviljats bidrag från Kulturfonden: ”Beklagar, men så länge jag jobbar på fonden, kommer era ansökningar att granskas betydligt noggrannare än andras och kvalitetskraven på er skärps ännu mer”, säger Leif.

Sören drar paralleller till ett stort projekt som han drev inom Yrkeshögskolan Novia. Där var han med om att utarbeta och ta i bruk ett kvalitetssystem.

– Kvalitetssystemet tog bort möjligheter att agera på stundens ingivelse och utgående från det egna godtycket. Arbetslivet blev litet svårare och processerna blev definitivt mera krävande, men vi höjde kvaliteten rejält, säger Sören som ser fram emot att jobba med kvalitetsfrågor också inom beslutsprocesserna på fonden.

Dags att trampa orgel

Leif menar att det bästa med åren på Kulturfonden har varit att det alla dagar har varit roligt att gå på jobb.

– Jag har fått ha ett jobb där vi alla dagar kan känna att vi gör skillnad. Kulturfonden är en expertorganisation och jag har haft professionella medarbetare. Via samarbetet med svenskspråkiga aktörer och centrala finska stiftelser har vi hittat gemensamma områden att satsa på, säger Leif som varit med om att öppna nya kanaler för dialog och samarbete.

Som operasångare har Sören har jobbat på många, både finska och svenska, scener, men under de senaste åren har han huvudsakligen varit administratör.

– Sedan början av år 2000 har jag varit mera förvaltare än artist. Det här blev ett naturligt nästa steg för mig. Det var dags att definitivt blir mera orgeltrampare än organist, säger Sören.

Text: Martina Landén-Westerholm
Bild: Laura Mendelin/Eva Persson

Reportaget har också publicerats i Medborgarbladet i juni 2018.