Summa summarum

Foto: Marica Rosengård

Allt det roliga har ett slut. För min del gäller det drygt sex år som direktör för Svenska kulturfonden, skriver Leif Jakobsson i sin sista bloggtext på vår webbplats.

Tillåt mig att summera upplevelserna och de möten som gjort jobbet både privilegierat och roligt. Det är ett unikt uppdrag att föra en snart 110-årig tradition vidare och förverkliga de intentioner som närmare 500 donatorer haft för att säkerställa en levande svenskspråkighet inom utbildning, konst och kultur i vårt land.

Jag vill gärna lyfta fram den fördomsfrihet som Kulturfondens styrelse under ledning av Björn Teir visade då de valde mig till direktör för Kulturfonden. Vad hade en man i övre medelåldern utan starka kopplingar till de inre kretsarna i Svenskfinland att ge? Kanske såg de betydelsen av livserfarenhet, integritet och ett brett nordiskt och internationellt nätverk, för att inte tala om mina många kontakter i det finska Finland. Jag hoppas att jag levt upp till förväntningarna.

Företrädaren professor Krister Ståhlberg lade grunden till en professionalisering av Kulturfonden. Goda förutsättningar fanns då utdelningen växte på de placeringar som framsynt sköts av Svenska litteratursällskapets finansutskott. Jag har sett det som min uppgift att utveckla och finslipa organisationen och skapa en struktur för ett mer långsiktigt och hållbart arbete. Ett strategiarbete, som innehöll en omvärldsanalys och positionsbestämning av Svenska kulturfonden som en resursstark aktör inom den tredje sektorn, låg som grund för förnyelsen som ledde till att arbetsbördan inom kansliet fördelades effektivare genom ämnesmässigt sammanhållna team och en ledningsgrupp som hanterar alla frågor med bäring på Kulturfondens administration och strategiska planering. Fonden arbetar sedan fyra år framgångsrikt genom strategiska program. Just nu förverkligas programmet Hallå som ska främja lusten och förmågan att kommunicera på svenska och finska i Finland.

För mig har det varit både naturligt och nödvändigt att utveckla samarbetet med de stora nationella stiftelserna. Breddade kontaktytor har inneburit att nya projekt satts igång och fonden har nått ut och fått nationell relevans utanför den egna språkminoriteten. Det framgångsrika projektet Konsttestarna med Suomen Kulttuurirahasto pågår ännu några år och språkseminarierna med Konestiftelsen har bidragit till ökad förståelse för minoritetsspråk i ett ogint språkligt klimat.

Finlands 100-års jubileum har gett en extra dimension åt mitt arbete. Fonden stödde aktivt en lång rad aktörer i Svenskfinland som ville delta i firandet. Bland de större satsningarna kan nämnas Stafettkarnevalens jubileumsstafett och den nyskrivna operan Höstsonaten. Vi synliggjorde också vår mångfasetterade roll genom att själva bjuda på Spegling – 100 år av finlandssvensk musik.

Någon kanske tycker att Kulturfonden ordnar för många fester, seminarier och rundabordssamtal. Det är lätt att försvara dessa arrangemang genom att konstatera att de engagerar ett stort antal personer aktiva inom fondens kärnområden. Artister ges arbetsuppgifter och experter och sakkunniga får mötas i viktiga diskussioner och för Svenskfinland betydelsefull åsiktsbrytning. Vi gör det för att skapa gemenskaper som stärker vår ställning som språklig och kulturell minoritet. Vi är föregångare i arbetet med att skapa ”communities”, som fungerar både i personliga kontakter och möten och virtuellt. Under de senaste sex åren har fondens följeslagare på sociala medier ökat till över 7 000 i skrivande stund.

Allt detta har varit möjligt tack vare Kulturfondens personal och förtroendevalda. Fondens många förtroendevalda bidrar alla med sin sakkunskap och sina nätverk och gör att många röster blir hörda.

Det har varit ett privilegium att arbeta jämsides med kunniga och skickliga tjänstemän. Som direktör för Kulturfonden har jag känt mig trygg med att konsultera mina kloka och erfarna arbetskamrater. De har hjälpt att föra mig mot de bästa tänkbara besluten. En kunnig och kompetent personal är en förutsättning för att lyckas med uppdraget.

Jag har lärt mig mycket i samtalen med IT-chefen Peter Hällström och hans medarbetare Patrik Rusk, Thomas Heikkilä, Jesper Koivumäki och Christina Fraser. Jag har undgått blindskär tack vare ekonomiansvariga Barbro Löfqvist och hennes efterträdare Britt-Marie Forsell-Stenström och deras teammedlemmar Victoria Kilpinen och Thua Hoyer. I en värld där kommunikation är A & O har det varit utmanande att hitta rätt form för fondens arbete. Jag måste medge de begränsningar, men kanske även överdrivna krav, jag som tidigare mediechef haft. Därför har jag dagligen glatt mig åt det nu välfungerade kommunikationsteamet med Martina Landén-Westerholm som informatör och teamledare, producenten Mia Smulter och ledningens assistent Petra Adlercreutz.

Kärnan i Kulturfondens verksamhet är utbildning och kultur. Kompetensen finns samlad i två team och diskussionerna i substansfrågor har alltid varit stimulerande och lärorika. Fondens mångåriga utbildningsombudsman Veronica Granö-Suomalainen gav för ett år sedan över till Berndt-Johan Lindström som jobbar tillsammans med Sonja Ollas-Airinen, Åsa Rosenberg och Maria Bergenwall. Fondens kulturteam har letts av Annika Pråhl som tillsammans med Matts Blomqvist, Håkan Omars och Anna Wilhelmson har gjort sina insatser för framgången.

Under min tid på fonden har också många andra medarbetare bidragit till att utveckla vår verksamhet. Med risk för att glömma någon vill jag ändå rikta ett stort tack till Tove Ekman, Karoline Berg, Catharina von Schoultz, Annika Rönnblad, Laura Nordlund, Håkan Näsman, Henric Öhman och Mats Wägar. Kontinuerligt har studerande ungdomar fört in ytterligare energi i verksamheten genom Camilla Blomstedt, Vilhelm Wahlström och Verner Forsblom.

Under min tid på Kulturfonden har min assistent Petra Adlercreutz varit instrumentell, bland annat i relationerna till fondens förtroendeorgan, styrelsen, delegationen och de regionala direktionerna. Även i mina kontakter utåt har Petra alltid utgjort den både vänliga och engagerade första kontakten. Petra har även räddat mig i situationer där min egen tidsoptimism skapat omöjliga logistiska situationer. Petras språkliga Argusöga har även gett denna text behövlig kommatering.

Att lämna fonden är samtidigt känslosamt och befriande. Jag tänker på ett gammalt ordspråk som säger ”Varje utgång är en ingång till någonting annat”.

Leif Jakobsson, direktör