Tove Jansson utan blomsterkrans

Tove Janssons liv som ung konstnär i efterkrigstidens Helsingfors blir film i Zaida Bergroths regi. Idag har filmen Tove premiär.

Det här reportaget ingick i Svenska kulturfondens årsbok 2019.
Text: Niclas Runeberg
Bild: Jan Ahlstedt

Den första spelfilmen om Finlands kanske mest välkända och älskade konstnär fokuserar på de formativa åren. Då skrev Tove Jansson sina första muminböcker, förälskade sig i en kvinna för första gången och tampades med kändisskapet som började ta form i och med muminberättelsernas framgång.

– Vårt mål är att inte visa den gulliga och trygga bilden av den leende Tove i blomsterkrans, säger Alma Pöysti som spelar rollen som Tove Jansson.

Förutom Tove kommer publiken också att få träffa bland andra riksdagsledamot Atos Wirtanen och teaterregissör Vivica Bandler, spelade av Shanti Roney och Krista Kosonen.

Filmen tar avstamp i tiden direkt efter kriget – då färgerna hittar tillbaka in i Toves liv. Den sträcker sig över det följande decenniet fram till år 1956 i ett jazzfyllt Helsingfors.

Att greppa Toves penna

Pöysti, som redan år 2017 gestaltade Tove Jansson på teaterscenen, gör nu sin debut som huvudrollsinnehavare på den vita duken. Att spela Tove, att få ta på sig hennes skor, eller kanske snarare greppa hennes penna, har varit en dröm för Pöysti, som likt många av oss vuxit upp med muminkaraktärerna och Toves konst.

– Jag har fått ta lektioner i måleri, övat på Toves handstil och analyserat hennes konst, berättar Pöysti.

Pöysti har ändå inte strävat efter att kopiera eller imitera den verkliga Tove Jansson i sitt skådespeleri.

– Filmen har börjat leva ett eget liv genom alla de konstnärer som medverkat bakom och framför kameran. Vi försöker tillsammans skapa en ren och ärlig bild av en kvinna och konstnär som fick kämpa innan hon blev erkänd. Det här är berättelsen om Tove under en period då konsten och karaktärerna som varit hennes flykt från omvärlden övergår till allmän egendom, berättar Pöysti.

Även om mumintrollen givetvis förekommer i filmen är det här inte en film för barn.

Shanti Roney och Krista Kosonen har också fått gå på kurs för att kunna gestalta sina roller. Roney som bor i Stockholm har fått träna in en åländsk accent för sin roll som Atos Wirtanen. Kosonen, vars modersmål är finska, har i sin tur fått öva in en naturlig finlandssvenska för sin roll som Vivica Bandler.

Att projektet har en stark anknytning till Svenskfinland avspeglas inte bara framför kameran. Eftersom filmen är en finsk-svensk samproduktion har också en majoritet av filmmakarna svenska som modersmål.

Ett unikt samarbete

Ett speciellt inslag är att Tove spelas in på 16 millimeters film. För att minska kostnaderna och öka effektiviteten görs film i dag nästan uteslutande med digital utrustning. Att just den här filmen görs analogt, var en önskan från Zaida Bergroth och filmfotografen Linda Wassberg. Efter inspelningen skickas filmen för framkallning till Sverige och måste sedan synkroniseras med ljudinspelningarna innan man kan börja klippa i materialet. Inte bara de här momenten utan också varje omtagning blir en kostnadsfråga.

– Det märks verkligen att koncentrationen i teamet och bland skådespelarna är på topp då man spelar in på film. Alla vet att varje tagning är dyrbar, berättar Andrea Reuter som tillsammans med Aleksi Bardy fungerar som producenter för Tove.

Filmen är inte bara unik i Finland utan även på europeisk nivå. Att finansiera en långfilm kräver mycket arbete och ansökningsprocesserna är ofta tunga och utdragna. Intresset att stödja den här filmen har varit häpnadsväckande stort.

– Det här är en storsatsning och de finlandssvenska fonderna har verkligen slutit upp bakom filmen. Processen inleddes redan år 2018 och den sista finansieringen blev klar i november precis innan inspelningarna började. Utan fonderna skulle inte finlandssvensk film kunna göras, menar Reuter.

En sann historieberättare

Utöver skådespelarnas tolkningar av Tove Jansson och hennes närmaste krets har ett enastående noggrant arbete gjorts för att skapa de miljöer där Tove vistades. Scenografen Catharina Ehrnrooth-Nyqvist och grafikern Sandra Wahlbeck har i minsta detalj återskapat bland annat Toves ateljé i södra Helsingfors och all inredning och konst som omgav henne.

– Vi har studerat och läst allt vi kommit över för att kunna skapa en verklighetstrogen omgivning i filmen. Intervjuer, böcker, brev, teaterdekorer, skisser och gamla foton har lett oss i rätt riktning. Så mycket av Tove finns dokumenterat, berättar Ehrnrooth-Nyqvist.

Genom materialet framträder också Toves många sidor. Att hon var en varm människa som verkligen brydde sig om dem som stod henne nära kan man se i hennes brev och dagböcker.

– Hon var också väldigt osentimental. I hennes lådor fanns urklipp om Atos och Viveca, gamla älskare och älskarinnor, om vartannat.

Wahlbeck som är uppvuxen och verksam i Madrid och tidigare har arbetat med internationella regissörer som Pedro Almodovar och Alejandro Amenabar har återskapat all grafik som syns i filmen.

– Tove var en så »tok-kreativ« konstnär. En historieberättare på alla nivåer, både i sin konst och i sin inredning, berättar Wahlbeck.