Kaniner på vinterkarneval och Kulturfondens förbundspaket

Fenomenet kaninhoppning har blivit allt större i Österbotten sedan det tog ett skutt från Åland till fastlandet för några år sedan.

Man kunde kanske tro att vintern innebär lågsäsong för kaninhoppning, men snö är ett utmärkt underlag för grenen. Snön i sig är inget bekymmer för de hoppintresserade kaninerna, men om det är för halt finns risk för sträckningar.

– Grus eller snö är ändå bra. Om man hoppar på gräs kan det bli så att kaninerna vill stanna och äta, berättar Jessica Roos, verksamhetsledare för Pedersöre 4H.

När hon började sitt jobb i föreningen visste hon inte mycket om kaninhoppning, men hon fick omgående se till att bättra på kunskaperna. Österbottens kaninhoppare grundades 2017 och är en växande del av Svenska Österbottens 4H-distrikt. Pedersöreföreningen ordnar både klubbar under terminerna och läger med övernattning för barn och deras kaniner.

– Deltagarna i våra klubbar får lära sig om kaninskötsel och om hur kaniner vill äta och bo. Genom hoppningen får de se att kaninen är något mer än bara ett djur i en bur som man ger mat ibland, säger Roos.

Hoppningen stärker också bilden av djuren som individer med egen vilja och egna känslor. Man kan aldrig tvinga en kanin att hoppa genom att till exempel dra i kopplet.

– Det måste ske helt på kaninens villkor. 

Kaniner på karneval

Alina Ahlberg, 17 år från Korsholm, och 15-åriga Linn Ekström från Jakobstad är på plats med fem kaniner för att representera sin sport och 4H på Larsmo Vinterkarneval. Karnevalen är ett kommunalt evenemang där ortens föreningar får visa för allmänheten vad de sysslar med.

Alina och Linn är två av cirka 30 ungdomar som tränar och tävlar i kaninhoppning i Österbotten.

– Jag började med hoppningen sommaren 2017 när jag köpte en kanin av Alina, berättar Linn Ekström som går i nian i Oxhamns skola. Jag hade haft kelkaniner tidigare, men såg hoppning på Youtube och tyckte att det verkade roligt. Nu lägger jag minst en timme, ibland fyra-fem timmar om dagen, på hoppningen.

Alina Ahlberg hade för sin del prövat på kaninhoppning på egen hand hemma på gården redan 2014. Till vardags studerar hon till djurskötare på Optima i Jakobstad.

– Jag har åtta kaniner som jag delar med mina systrar. När jag är hemma i Korsholm lägger jag nästan all min tid på kaninerna och hoppningen.

Kaninerna är känsliga för distraktioner och det är inte bara gräs som kan få dem att tappa koncentrationen. I Larsmo idrottspark är de fysiska hindren bara en del av utmaningen för kaninerna. När en samling barn åker förbi på kälke efter en snöskoter ser kaninerna ut att tappa fokus för en stund.

– Det är bra att kaninerna utsätts för det här, så de lär sig att det inte är farligt med ljud eller människor, säger Jessica.

Tävlingar i flera grenar

I dag finns cirka hundra kaninägare som sysslar med kaninhoppning; de flesta bor i södra Finland. Föreningen Finlands Kaninhoppare ordnar FM-tävlingar och man tävlar även på regional nivå, i banhoppning, höjd- och längdhopp.

 – Det bästa med kaninhoppningen är gemenskapen med kaninerna, och att de på det här sättet hålls i gång. Med rätt träning kan en kanin bli drygt tio år gammal, säger Alina Ahlberg och poängterar att det aldrig finns garantier för att en kanin blir en riktigt bra hoppare. Delvis handlar det om gener, men vilken kanin som helst kan bli duktig.

Kulturfondens förbundspaket

År 2019 beviljade Kulturfonden förbundspaket till åtta centralorganisationer på sammanlagt 529 000 euro. Förbundspaketen gick till:

– Finlands svenska 4H

– Finlands Svenska Scouter

– Finlands svenska Marthaförbund

– Föreningen Pohjola-Norden

– Svenska pensionärsförbundet

– Finlands Svenska Idrott

– Samarbetsförbundet kring funktionshinder (SAMS)

– Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige FRIS 

Det här reportaget ingick i Svenska kulturfondens årsbok 2018-2019. Hela årsboken hittar du här.

Text: Pär Jonasson

Bild: Memento