Pengarna ska aldrig ta slut

Kulturfondens årliga utdelning kommer ur en miljardförmögenhet. En medveten placeringspolitik ska också garantera att pengarna inte tar slut och att det finns att dela ur också i ekonomiskt kärva tider.

Det kan ibland låta som om fondpengarna är något av alla finlandssvenskars egendom. Och den uppfattningen säger sig Dag Wallgren, vd för Svenska litteratursällskapet (SLS), visserligen förstå.

Men krasst sett är det inte finlandssvenskarnas pengar utan donatorernas, och det är deras vilja fondernas ekonomer är utsedda att förverkliga.

Det är många viljor att ta hänsyn till.

– Efter den första donationen 1908 har det kommit många fler. I dagsläget är Svenska kulturfonden paraplyorganisation för ungefär 490 fonder.  Det är pengar som vi förvaltar så som donatorerna har velat.

Det är Svenska litteratursällskapet som, under ledning av Wallgren, äger och förvaltar fondens kapital.

Avkastningen delas ut av det som formellt heter Stiftelsen för utbildning och kultur på svenska i Finland sr – eller Svenska kulturfonden, som de som får ta del av bidragen känner fonden som. På den här nivån sker också de praktiska avvägningarna kring vem som ska få bidrag, men det yttersta ansvaret för riktlinjer och övervakning av placeringsverksamheten ligger hos SLS:s finansråd.

Här bestäms också hur mycket av årsresultatet som ställs till förfogande åt Kulturfondens styrelse.

Den summan har stigit de senaste sex åren och legat mellan 33–38 miljoner, men det utgör bara en bråkdel av fondens totala förmögenhet på 1,3 miljarder euro. Att dela ut mycket mer varken kan eller vill man göra eftersom förmögenheten är tänkt att skötas så att pengarna aldrig tar slut.

– Avkastningen har varit kring åtta procent i fjol, som var ett alldeles bra år.

Svackor ska inte minska utdelning

När förmögenheten placeras är syftet förstås att på lång sikt få mer pengar för utdelningen. Placeringsfilosofin baserar sig på en diversifierad portfölj. Det beror på att man både vill undvika att bli beroende av enskilda bolag och att göra enskilda bolag beroende av fonden som ägare.

Stilmässigt ligger den största tonvikten på aktier – nästan 80 procent av förmögenhet är fast i sådana – eftersom de i det långa perspektivet ger en avkastning som Wallgren säger är den bästa.

– Nackdelen är förstås att om det kommer nedgångar, så måste vi kunna hantera dem. Under goda år har vi ändå byggt upp reserver. Trots att exempelvis åren efter finanskrisen 2008 innebar sämre tider så behövde vi av den anledningen inte dra ner på utdelningen.

Det krävs förstås en hel del insikter i placeringsverksamhet för att garantera att förmögenheten inte krymper eller rentav försvinner.

– Kulturfondens kapital måste skötas så att vi kan uppfylla målet om stabil och förutsägbar utdelning. Finansrådet drar upp de strategiska riktlinjerna och övervakar hur de genomförs i praktiken. Nu har vi inga patentlösningar, men jag vågar säga att pengarna aldrig kommer att ta slut om vi fortsätter som vi gjort hittills.

Ny Nokia uteslutet

Wallgren själv har jobbat inom SLS sedan 1997 – först som finansdirektör, numera som vd. Under den här tiden tycker han att förmögenhetsförvaltningen utvecklats mot det bättre.

– Vi har flera olika sorters tillgångsslag, mer geografiskt diversifierade. Vi undviker systematiskt alltför stora bolagsspecifika risker. Med de nu gällande principerna skulle det – på gott eller ont – inte kunna uppstå en sådan situation som med Nokia, då ett bolag representerade tre fjärdedelar av alla tillgångar. Nu reagerar vi med omplaceringar långt tidigare.

Då förmögenheten är rätt placerad betyder det också att fler drar nytta av de pengar som finns.

– Kulturfonden har väldigt många mottagare. Det är sannolikt oerhört många som livnär sig på de här pengarna – inte bara i form av arbetsstipendier utan också av de indirekta effekterna.

Samtidigt, säger Wallgren, så kan det ibland kännas som om de finlandssvenska fondernas betydelse överdrivs.

– Utdelningen är stor och viktig inom kultur- och utbildningssektorn, men den kan aldrig ersätta skolväsende, sjukvård eller motsvarande på svenska.

Fast det händer ju att det ropas efter fonderna i alla möjliga sammanhang?

– Det är sant, men det går inte att upprätthålla det finlandssvenska samhället med fondmedel. Det går att stödja på det sättet vi gör: den språkliga glesbygd vi som minoritet lever i behöver helt enkelt mera injektioner i form av ekonomiska subventioner. Där kan vi bidra. Men att ta över det offentliga ansvaret – det skulle inte lyckas.

Stabilitet framom risker

För i motsats till vad mången gärna vill tro så går det inte att realisera all förmögenhet och sätta sprätt på pengarna.

– Vi styrs av donatorernas vilja. Och vår uppgift är att producera en stadigt växande ström av pengar utan att riskera för mycket. Stabil och förutsägbar utdelning genom en övervägd placeringspolitik, alltså. Det är vad vi gör och sedan kan de som vill mystifiera fonderna.

Med det här menar Dag Wallgren att både Svenska kulturfonden och andra fonder och stiftelser ibland framställs som någonting mystiskt och mäktigt i den offentliga diskussionen i Svenskfinland. Visst, säger han, det delas ut mycket pengar och förmögenheten är inte obetydlig, men i det stora offentliga sammanhanget hela är betydelsen trots allt marginell.

Samtidigt säger han, och drar en djup suck, att rapporter om oegentligheter inom fond- och stiftelsevärlden också tenderar att drabba dem som skött sina saker.

– Att kalla det hot är att ta i, men de här fallen kastar en skugga över hela branschen. Om vi tittar på de knappt 500 fonderna under Kulturfonden så finns det för var och en uppräknat vad pengarna ska användas till. Att vi är med och förverkligar alla de här människornas vilja ser jag själv som en värdefull sak, men det kommer sällan fram i den offentliga bilden över vad fonder är och gör.

Fler donationer alltid välkomna

Han själv hoppas och tror på att potentiella donatorer fortfarande hyser förtroende för Kulturfonden och att de överväger att överlåta förvaltningen av sitt arv till hans expertgrupp.

– Vi bedömer sedan om vi kan åta oss uppdraget att förvalta donatorns arv utan att det börjar belasta andra fonder. Om det går att omvandla till pengar utan orimliga randvillkor i förvaltningen, så finns det egentligen ingen minimigräns för hurdana donationer vi tar emot. Men om det finns krav på exempelvis speciell beredning av utdelningen som inte står i proportion till avkastningen – ja, då säger vi säkert att det inte är en fiffig idé.

FOTNOT: På www.kulturfonden.fi finns information om de enskilda fonderna. På http://www.sls.fi/sv/utgivning/verksamheten-2017 finns information om hur kulturfondens förmögenhet har utvecklats och hur den förvaltas.

Reportaget har publicerats i Kulturfondens årsbok 2018-2019.

Jeanette Björkqvist
Foto: Karl Vilhjálmsson