Åländsk seger i kolumntävlingen Argh!

Vinnarna i Argh! 2015. Från vänster: Evelina Lindell (2:pris), Emma Andersson (3:e pris), Theresa Forsell (hedersomnämnande), Michaela Thalén (1:a pris)

Första pris i kolumntävlingen Argh! gick till Michaela Thalén från Ålands lyceum. Topeliusgymnasiet i Nykarleby höll sig också väl framme i tävlingen, med både andrapristagaren Evelina Lidell och tredjepristagaren Emma Andersson. Ett hedersomnämnande delas ut till Theresa Forsell från Tölö gymnasium i Helsingfors.

Kolumntävlingen Argh! för andra stadiets utbildning ordnas av Svenska modersmålslärarföreningen i Finland med bidrag från Svenska kulturfonden. Tävlingsuppgiften var att skriva en kolumn på max 3 000 tecken om något som engagerar skribenten. Första pris i tävlingen är en resa för två personer till en valfri nordisk huvudstad, andra och tredje pris är en pekplatta fulladdad med skönlitteratur.

1:a pris: Michaela Thalén, Ålands lyceum för kolumnen Människorna därborta
Lärare: Eva Johansson

2:a pris: Evelina Lindell, Nykarleby gymnasium för kolumnen Jag överlevde
Lärare: Annette Kronholm-Cederberg

3: e pris: Emma Andersson, Nykarleby gymnasium för kolumnen Min potatissäck ur en annan
synvinkel
Lärare: Annette Kronholm-Cederberg

Hedersomnämnande: Theresa Forssell, Tölö gymnasium för kolumnen Framtidshjältarna
Lärare: Eva Dalkarl

Juryn bestod av Jeanette Björkqvist, journalist på Hufvudstadsbladet, Pamela Lindebäck, modersmålslärare,
Svenska normallyceum och Joakim Bonns, affärsutvecklare för utbildningstjänster,
KSF Media.

Michaela Thaléns vinnande kolumn:

Människorna därborta

Det skrovliga berget känns varmt under mina barfota fötter och en svag vind smeker sakta
min kind. Här är allting så stilla, ingenting händer alls. En fågel glider förbi och i det nästan
spegelblanka vattnet lämnar solen svaga glitterstrimmor. Det är helt tyst. Och mitt i denna
stillhet tänker jag: Där borta faller bomber och krossar människor, hus och drömmar. Ljudet
måste vara öronbedövande.
Imorgon är det skola som vanligt. Jag har en hel del skolarbete som måste göras, bland annat
uppsatser och en bokrapport som måste skrivas. Min bänkgranne kommer som vanligt att
gnälla på vår tråkiga lärare och efter ett par timmar kommer det bli korvstroganoff till lunch.
På rasten kommer det skvallras om treornas kärleksbekymmer, lärarnas privatliv och om rika
föräldrar. Vi kommer att sitta i grupp, skratta, äta godis och fundera på framtiden. Men jag
kan inte hjälpa att jag tänker på att barnen där borta inte kommer kunna gå till skolan
imorgon. De kommer istället att fly för sina liv, sätta sig i trånga flyktingbåtar och kanske
aldrig återvända till sin skola igen, aldrig återse sina skolkamrater. Deras ofärdiga och
uppskjutna skoluppsatser kommer aldrig att bli färdiga.
Efter skolan kommer jag att stiga på bussen, lyssna på musik och sedan promenera hem till
huset där jag bor. Jag kommer antagligen äta en halvstressig middag med min familj för att
sedan snabbt åka vidare på träning. I bilen frågar mamma säkert hur min skoldag varit och jag
svarar väl som vanligt att den var helt okej. Kanske småpratar vi resten av resan dit och efter
en timme kommer hon och hämtar mig igen. Men människorna där borta kanske aldrig återser
sin familj. Pappor tvingas kriga för att försvara sitt land, far- och morföräldrar stannar kvar
medan mammor och barn skickas iväg till främmande länder i hopp om en bättre framtid.
Snart har de kanske inte ens någonting att återvända till.
Men här står jag fortfarande vid havet och tittar på hur vattenytan lätt krusar sig. Fortfarande
är det helt tyst när det slår mig att detta vatten delar jag med människorna där borta. I samma
kalla vatten jag nu doppar fingrarna i faller människor ur flyktingbåtar och drunknar. Samma
vind som så mjukt smeker min kind har blåst på tomma gator i områden där människor inte
längre kan bo. Samma sol som glittrar så vackert lyser också över slagfält där män skjuter
desperat omkring sig och i samma luft som jag andas in drar någon sitt sista andetag. En av
människorna där borta hade kunnat vara jag.
Vi bor på den här jorden tillsammans och vi är så mycket närmare varandra än vad vi tror.
Religion, utseende och språk kanske skiljer oss åt, men det finns så mycket som förenar oss.
Låt oss hjälpa varandra.